Yentreve

Den har några år på nacken, men känslan av att höra AD:n yttra orden ”vad säger du om en rejäl textannons?” sitter fortfarande i ryggmärgen. Syftet med kampanjen var att informera läkarkåren om en sjukdomen ansträngningsinkontinens, inför en kommande läkemedelslansering.

Kund: Eli Lilly
Uppdragsgivare: Heart Communications

yentreve

Ansträngningsinkontinens är bara ett ord.
300 000 är bara ett tal.

Visste du att 300 000 svenska kvinnor läcker urin när de anstränger sig?

Men vad säger det egentligen? Siffran är stor och svår att hantera. Vi försöker så här istället: det är som om hela den kvinnliga befolkningen i både Göteborg och Örebro skulle läcka när de nyser. Nu börjar vidden av problemet uppenbara sig för oss, men inte helt. Det är fortfarande för stort; för otänkbart.

Men kanske är det just det som är typiskt för en folksjukdom? Den är för stor, helt enkelt. Den liksom bara finns där i bakgrunden, likt ett dåligt samvete som gäckar den som försöker förstå vad den egentligen, verkligen innebär. Och kanske är det därför sjukdomar av den här sorten ofta förblir obehandlade. De går inte att greppa och det som inte är greppbart är ju svårt att reflektera över. Och det man inte reflekterar över glömmer man bort.

Såvida man inte är drabbad, förstås.

Visste du att det sitter ungefär ett halvdussin kvinnor med ansträngningsinkontinens i en normalstor biosalong en vanlig lördagskväll? De glömmer inte bort sitt problem, de tänker på det jämt och ständigt. Istället för att sjunka ned i fåtöljen och leva med i filmen fokuserar de på att inte skratta åt skämten. De är nämligen rädda för att få sitta våta resten av föreställningen.

Och att du som sitter bredvid ska känna lukten.

En annan kvinna blir påmind varje dag när hon hämtar sin son på dagis och ser hur de andra föräldrarna svingar sina barn upp i famnen. Själv försöker hon se lagom trött ut och säger till sin son att ”mamma orkar inte”. Men, å andra sidan – vad ska hon säga? Hur berättar man för sin femårige son att mamma kissar i byxorna ibland? Nej, verkligheten kan vara jobbig.

Men de här kvinnorna finns i verkligheten. 300 000 av dem, närmare bestämt. Ett antal motsvarande Göteborg och Örebros samlade kvinnobefolkning lever med sjukdomen varje dag. Hur hjälper man dem?

Ett första steg kan vara att försöka se problemet som något annat än enbart ett tal. Om du tänker efter så inser du säkert att du ser dessa kvinnor omkring dig, även om du kanske inte tänker på det. Den där damen som alltid rusar hem från ert gympapass utan att byta om först. Eller hon som skällde ut busschauffören imorse – kanske blev hon bara upprörd för att hon kände hur hon läckte när han bromsade så hårt och hon tog emot sig. Kanske är du själv en av dessa kvinnor?

Andra steget är att hjälpa. De här kvinnorna tar sällan mod till sig och söker hjälp, i tron att problemet inte går att göra något åt. De förmodar att det är en del av att bli äldre och ”slappare”. Men samtidigt är många läkare och sköterskor engagerade. Kanske är det de som har sett problemet på nära håll och vet vad det innebär. Dessa personer erbjuder ofta stöd och rådgivning i form av bäckenbottenträning; en bra förstavalsbehandling för kvinnor med ansträngningsinkontinens. Om kvinnorna tränar på rätt sätt under tillräckligt lång tid så hjälper det många.

Men tyvärr inte alla. Och för dem det inte hjälper finns det idag ingen läkemedelsbehandling, innan det kan bli aktuellt med operation. Det är väl här någonstans nästa steg kommer in – strävan efter en effektiv hjälp. En hjälp som, tillsammans med bäckenbottenträning, kan göra att fler kvinnor kan njuta av bio, lyfta sina barn eller träna utan oro över att läcka.

Men en förutsättning för att kunna erbjuda mer effektiv hjälp är att först förstå mekanismen som orsakar ansträngningsinkontinens. På senare år har man funnit att sjukdomen kan bero på flera olika faktorer, såväl anatomiska som neuromuskulära. Vi vet också mer om hur olika transmittorsubstanser påverkar uretrasfinktern. I grund och botten förändrar det här såklart inte hur det ser ut idag. 300 000 är fortfarande ett alldeles för stort tal och verkligheten kan fortfarande vara jobbig.

Men det ger hopp för framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s